Svettas som en gris

Ja det gör jag när jag hamnar i, en för mig, stressad situation. Fast inte stressad som man oftast menar med stressad utan en inre stress eller oro ibland förstår jag den inte ens själv.

Som när jag åker till stallet. Jag är inte oroad där, känner mig inte stressad men kroppen reagerar alltid med att jag blir tokvarm och svettas oceaner. Och igår var jag iväg med två vänner på en musikal och sen ett restaurangbesök. Förutom att jag var tvungen att ta en Sobril (lugnande) för att ens orka sitta kvar under första akten, så var jag så varm att det kändes som jag ångade och svettades. Jag känner mig inte sådär jättefräsch kan jag säga. Duschen när jag kom hem var riktigt skön.

Fast egentligen vet jag ju varför jag blir stressad. Det är människor. Ljud. Att inte ha kontroll.

Det är så mycket lättare att gömma sig hemma. Men så mycket tråkigare.

Hur ska jag veta vad jag orkar?

Funderar lite framåt och idag. Vad ger mig energi? Vad orkar jag inte med? Vad ger mig ångest? Vad MÅSTE jag orka med?

 

Ensamhet ger energi. Total ensamhet och makt över ljud och aktivitet runt omkring mig.

Hästar ger energi. Att vara med, att borsta, att rida.

Djur ger energi.

 

Jag orkar inte med ljud. Okontrollerat ljud som av barn eller skrammel, affärsljud är otroligt jobbigt. Jag kan inte koppla av på stranden, tvärt om, alla tjoande och tjimmande ger mig ångest och jag vill bara fly.

Jag (som egentligen är en oerhört social människa) orkar inte vara social. Med vissa människor och i vissa sällskap går det bättre men rent generellt får jag ångest av att vara med människor. Ångest av de outtalade kraven.

 

Jag måste orka med mina barn.

Jag måste orka ta över mer i hemmet.

 

Jag har i över ett år funderat och pratat med Uffe om att skaffa en hund till. En valp ger oändligt med glädje och energi men är också mycket krävande och ett stort ansvar. Hur skulle det se ut i slutändan? Skulle det ge + eller -?

Jag har funderat och börjat prata med Uffe om att bli medryttare på någon häst. Det ger energi men är också ett stort ansvar och kommer antagligen att ge ångest innan jag känner hästen och rutinerna i det nya stallet. Skulle det ge + eller – energi? Kanske bäst att få till fler ridlektioner på ridskolan istället.

Det är svårt att veta hur mycket jag orkar och vad som kommer ge positiv energi. Jag behöver energi. Men hur mycket vågar jag *spela* med? Insatsen är hög.

Malte 5 år

Vår superhjälte Malte firades i dagarna tre, temat var genomgående fotboll både på tårta, presenter och aktiviteter under kalasen. Han är helt enkelt en fotbollstok vår 5-åring, han har fått börja träna i ett lag och fick sina första fotbollsskor i helgen. Lycka!

5 år. Så stor han blivit!

Ja må du leva

Malte har redan blivit ordentligt firad i dagarna två, men det är först imorgon han fyller år, 5 år. Mina ögon blev blöta idag när vi sjöng för honom, Ja må du leva uti hundrade år.

Fula cancertryne, hur kunde du tro att du skulle få ta vår fina älskade unge ifrån oss. Skäms!

Ömtålig

Ni vet de där gubbarna på Gröna Lund, som man ska slå hårt på när de kommer upp ur sina hål? De poppar glatt upp ur sina hål och någon står där och bankar glatt ner dem med en stor klubba.

Jag känner mig som en sån gubbe. Jag kravlar mig ur min håla, känner att livet börjar återvända men alltför ofta får jag en klubba i huvudet som får mig att återvända till ångesthålan. De flesta verkar inte ens vara medvetna om att de har bankat till mig.

Ska jag göra en skylt kanske och hänga runt halsen?. Och skriva *ömtålig* på?

Tack fina A!

En vän berättade att hon drabbades av lite dåligt samvete när hon skänkte pengar direkt till barncancerfonden istället för genom Maltes kamp. Men sen kom hon på varför hon inte ens tänkte på Maltes insamling längre. För att hon ser Malte som frisk. Hon ser Malte som frisk.

Vet inte om det finns än bättre sak att säga till mig. Tack fina A!

De fyra musketörerna

Malte går från klarhet till klarhet. Han är underbart trygg på förskolan nu, mycket tack vare 3 riktigt fina kompisar. Inga problem att lämna honom på morgonen inte.  De klättrar, spelar fotboll, jagar varandra, leker kurragömma, bygger och gräver. Jag vet inte om Malte känner av att han inte har riktigt samma rörlighet eller snabbhet som sina jämnåriga. Jag hoppas inte det. Vännerna ses även på natten. För när föräldrarna somnat så flyger de ut genom fönstret och är superhjältar och jagar skurkar. Men de hinner hem igen till morgonen så att vi föräldrar inte ska bli oroliga för att de inte ligger i sina sängar. Känns tryggt.

Mysfredag

Idag gjorde jag nog allt rätt. Lyckades följa mina morgon- och förmiddagsrutiner. Åkte iväg till stallet tidigare än jag behövde, snackade med hästarna i hagen, matade mina två favvohästar med morötter och tittade på en annan privatlektion. Tog god tid på mig att fixa *min* häst i det tysta,  lugna och nästan helt tomma stallet. Lektionen tillsammans med en vän gick hur bra som helst. Finaste, finaste Hortensia och jag jobbade på duktigt tillsammans. Bästa början på vilken helg som helst. Hejja mig!

 

 

Till akuten!

Malte har varit lite röd runt sin port-a-cath i någon vecka. Inget jätteovanligt för den sitter så ytligt på smala Malte att den står ut som en knapp, vilket också är vad Malte och vi kallar den, Knappen. Men  nu har han de senaste dagarna varit ovanligt känslig och slagit i den mer än vanligt. Eller den har gjort ondare när han slagit i den, i vanliga fall skulle det antagligen inte ens ha känts. Och så har han ju haft lite feber.

Vi sa att vi skulle ringa imorgon till mottagningen för att kolla om det kunde ha med hans småfeber att göra, om de kunde ta en titt på den.

Men, i kväll när han badat rann det lite var ut vid sidan av knappen och han hade tokont när jag försökte trycka lite och torka. Han hade 37.8 när han somnade. Jag börjar googla, rådfrågade två mycket kunniga vänner på fb och ringde sen även Q84. Sköterskan var inne på att det räckte att vi ringde mottagningen i morgon men efter att ha rådfrågat läkaren blev ordern att åka in till akuten direkt.

Som tur var fick jag tag på Uffe på fotbollsträningen så nu är de på väg till akuten. Stackars, stackars Malte. Han som är så känslig med sin port, avskyr när man bara vill titta på den och tokig om man vill röra den. Och nu är han jätteöm.

Som vanligt vet jag inte vilket som är värst, att vara den som åker med honom till sjukhuset eller vara hemma. Adrenalinet sprutar ur öronen på mig och jag har blivit illamående efter de kom iväg. Ska försöka lugna mig nu med en kopp te. Och vänta vid telefonen.

Rida utan kraft

Det har varit motigt rent kroppsligt att rida några av de senaste gångerna. I onsdags höll jag inte på att komma iväg och visste knappt hur jag skulle orka köra bil tid med min ledlösa kropp och spagettiarmar. Jag kom fram men svettades som vanligt redan under hästförberedelserna i stallet. Men sen gick lektionen bra, kroppen hann komma ikapp.

Någon gång där innan jul kändes kroppen som en geléklump även när jag satt i sadeln. Vi skrittar fram utan att vår instruktör är där och då lät jag Indy lufsa fram i sitt långsamma skrittempo utan att mana på honom. Jag orkade inte och ville spara den kraften jag hade tills när den riktiga ridningen började. Dock märkte jag att eftersom jag inte manat på honom under framskrittningen gjorde att jag fick jobba dubbelt så hårt under den riktiga framridningen. Jag fick till honom till slut ändå men hoppas att jag framöver ska ha en kropp som orkar mer och bättre. Tänk vad bra det ska gå då.

Och en extra ridlektion har vi nu bokat jag och två av mina ridvänner. Roligt!