Nerdragningar igen

Läkarbesök förra veckan för mig. Min ökade ångest beror antagligen på min favoritmedicin Voxra tillsammans med Venlafaxinet (som jag tidigare nämnt). De kan förstärka varandra, men det är som vanligt när det gäller dessa mediciner, är olika för alla. Voxran är den enda medicin som jag snabbt fått positiva effekter av, jag blev markant piggare när jag började äta den och när jag har ökat dosen. Nu tas den bort och jag är bedövande trött. Jag halverade dosen i fredags, dagen efter läkarbesöket och efter telefonsamtal med läkaren igår tisdag, så tyckte han att jag skulle ta bort den helt med början idag. Men eftersom jag blivit så otroligt mycket tröttare så väntar jag tills imorgon att ta bort den helt. Onsdag = riddag och de är heliga för mig. Jag vill inte vara tröttare än jag behöver. Jag får ta påskledigheten till att vara tröttzombie.

Sen är tanken att jag ska höja Venlafaxinet (igen) och då ska ångesten och tröttheten vara som bortblåst. Så bestämmer vi tycker jag.

 

Medicinexperiment

Inplanerat läkarsamtal igen. Hen tyckte att jag verkade ha för mycket ångest och kollade upp att mina båda mediciner förstärker varandra (vad nu det innebär) så nu ska jag sänka dosen Venlafaxin och så ska vi höras om en vecka igen.

Upp och ner. Insättningssymptom och utsättningssymptom eller bara symptom?

Suck, ska det aldrig ta slut det här medicinexperimenterandet?

Det är ett lidande

Jag avskyr min depression innerligt. Den får mig att missa så mycket. Livet liksom.

Jag har haft väldigt mycket ångest de senaste veckorna. Jag hoppas att det är insättningssymptom pga den nyaste medicinen Venlafaxin. Ångesten gör mig trött. Även om jag inte tar min ångestmedicin som jag får ta vid behov, den gör mig ännu tröttare nämligen.

Det är bra att utmana ångesten. Försöka kollra bort den, ignorera den, koncentrera sig på annat, göra saker ändå. Men ibland ska man låta bli att utmana för att det blivit för mycket eller kommer bli för mycket. Vi jobbar en del med det på grupp-kbt:n. Det är svårt att avgöra när man ska utmana ångesten och när man ska avstå en aktivitet.

För inte så länge sen utmanade jag ångesten med tydliga *regler/tankar* som borde gjort att ångesten höll sig i schack. Jag träffade två vänner och fikade. Jag hade ångest innan, under och efter. 1,5 timme efter att jag kommit hem fick kroppen nog och jag kräktes. Kräktes massor. Jag hatar att kräkas och har nästintill kräkfobi. Gör vad som helst för att inte kräkas. Jag kräks liksom aldrig.

Nu är jag ärligt talat lite rädd för att utmana ångesten – jag vill inte kräkas igen. Så ikväll stannar jag hemma, igen, när resten av familjen åker på födelsedagsfirande. Så trist.

En vän som också har en psykisk sjukdom, men en annan än jag, sa *att ha en psykisk sjukdom är ett lidande*. Och det är det. Det är ett lidande.