Amazing

Jag har känt mig trött, sliten och omotiverad att skriva ett tag nu. Jag har också varit olydig och inte fyllt i mitt måendeschema för grupp-KBTn. Jag vet inte varför. Jag känner ändå en viss energihöjning.

Maltes röntgen och ultraljud gick bra, och i alla fall ultraljudet fick jag svar av på en gång. Allt såg fint ut, inget onormalt. Vi har träffat samma läkare där flera gånger nu och hon är jättebra. Tack och lov inte träffat ”läkaren” från sommaren 2012 igen.

Tyvärr fick vi skjuta på hans MR. Han är lite hostig och eftersom det inte är en akut MR så får vi vänta. Att han inte är irriterad eller slemmig i halsen/luftrören är extra viktigt för honom eftersom en av cellgifterna gjort honom överkänslig för syrgas. Utsätts han för syrgas riskerar han lungfibros. Så han ska nu vara hostfri i två veckor innan det blir aktuellt med MR igen. Så det blev alltså heller inget läkarbesök för att få reda på återfallsstatusen.

Det är ansträngande att vara på sjukhuset. Att se föräldrar och sjuka barn utanför akuten. Att se föräldrar utan barn utanför operationsrummen, utanför uppvaket, vanka av och an, frenetiskt gnugga sina händer eller dem som bara sitter där och stirrar rakt ut. Det är som om jag är helt öppen för alla andras känslolägen och mår således rätt dåligt av att se allt detta.

I övrigt så får jag en oanad fejkad energi när jag bara måste ha det. Som när jag själv skulle till sjukhuset med Malte. Jag var så tålmodig i bilen till sjukhuset och svarade på hans miljarders frågor, sjöng med i musiken på radion och blev inte stressad eller irriterad över alla bilarna i rusningstrafiken. Amazing. Men jag får ju betala senare.

Det här får räcka för nu.

 

Det är mycket jobb

Jag tror jag börjat komma ut på andra sidan. Jag har verkligen mått dåligt de senaste veckorna efter den stora medicinförändringen men känner en liten förändring i energi. Uffe märker det också. I fredags var jag hos läkaren igen och tyvärr var jag tvungen att meddela honom att jag inte mår bättre nu än jag gjorde i november när jag kom dit första gången. Nu höjde vi dosen igen av den nyaste medicinen och ska höras om två veckor igen. Två veckor med insättningssymptom igen. Jag hoppas innerligen att detta är den sista förändringen och att jag kan börja känna lite stabilitet sen.

Grupp-KBT:n har vi haft vid sex tillfällen nu, två kvar. Jag känner mig inte det minsta redo att *skrivas ut*. Jag har varit i för dåligt skick under flera av dessa veckor så jag har inte kunnat ta till mig allt, långt ifrån. Jag har gjort läxorna men inte ids/orkat arbeta aktivt med övningarna. Själva terapin är visserligen jobbig (tre timmars försök till koncentration i en lokal med fruktansvärd lysrörsbelysning) men egentligen sker ju jobbet med detta dygnet runt alla andra dagar. Detta är antagligen något jag kommer behöva arbeta på hela livet. Jag har fått nya tankar, nya sätt att hantera och tänka i situationer som känns jobbiga, ångestladdade eller hotfulla. Det är mycket jobb.

 

Jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte, jag ids inte

Jag antar att det är de senaste dagarnas händelser som gör att jag puttats ner lite i depressionshålet igen. Jag har heller ännu inte haft möjlighet att vila upp mig (dvs vara helt själv) sen det långa jullovet. Jag behöver verkligen tid att bara göra ingenting, att ingen annan stör, att jag får vara helt själv, utan några som helst krav. Det är så jag tankar energi, i alla fall just nu.

I alla fall så kändes det helt annorlunda idag på gruppterapin. Jag gillar verkligen tanken med kbt, att aktivt jobba på tanken, beteendet och ifrågasätta på olika sätt. Det var tredje sessionen idag men idag genomsyrades mina tankar av *jag kan inte, jag vill inte, jag orkar inte, jag ids inte, jag vill inte ha en depression, det går för långsamt, jag orkar inte, jag vill inte behöva kämpa mer, jag vill inte*

Nu måste jag försöka komma på banan igen. Men det är så svårt att gå en rak väg mot bättring när livet hela tiden knuffar omkull en. Sätter krokben och hånskrattar. Vägen går inte bara upp och ner, ibland blir det riktiga loopar och jag pallar inte det.

Ge mig energi och lust att orka kravla mig upp igen. Jag kan inte göra allt själv, kan inte livet ge mig en putt framåt någon gång?

Gruppterapin

Andra tillfället i torsdags. Efter förra gången skrev jag visst att jag inte svettades trots *stressad* situation. Det gällde inte denna gång. Kanske var det också den nya biverkningen värmevallningar för jag blev så varm att det kändes som om jag ångade för att några minuter senare få tillbaka någon sorts normal kroppstempratur och nästan frysa. Min mysiga sjal åkte av och på och av och på och av. Och på.

Jag har inte varit med om gruppterapi förut och var lite osäker på vad jag skulle tycka. Men jag gillar det. Skönt att sitta ett helt gäng runt ett konferensbord och alla nickar igenkännande när någon berättar hur något känns. Vi grottar inte in oss på varför vi mår dåligt utan fokuserar på hur vi ska öva på att ändra våra tankar och handlingar. Utefter våra egna förutsättningar, inom de ramar som finns beroende på mående.

Det är också väldigt skönt att inte vara i fokus själv hela tiden. Något som jag kan tycka är stressande när jag är själv hos kurator eller terapeut. Full fokus på mig i upp till en timme. Jättejobbigt. Jag orkar heller inte hålla koncentrationen under ett sånt långt samtal. Här turas vi om att prata, växlar med små övningar och att lyssna på psykologen som håller i det hela. Och hyfsat många pauser. Och mycket respekt.

Sex gånger kvar, det känns redan som det är för få gånger.