Första läkaren tror läckage. Andra läkaren tror läckage. Tredje läkaren tror infektion/inflammation (att jag aldrig lär mig). Men alla påpekar att vi tar det ett dygn i taget. Vad som helst kan ändras när som helst.
Vi väntar svar från blododling och tid för mr för att få veta mer. Vet inte när det blir.
Läckage är inte farligt tydligen (eller det kan väl bli men det är det här de säger till oss i dagsläget). Men det är oerhört smärtsamt. Så de vill att vi provar att sätta Malte upp för att se om han får huvudvärk. Typ. Mamman mycket skeptisk.
Sen kommer den jättebra sjukgymnasten med den lika bra arbetsterapeuten, klockrent team. De får inte bara upp Malte i sittställning i sängen utan också att gå med rullator ut till korridoren och så in igen. Mamman vill bara skrika och säga att så där får ni inte göra, tänk om han får den där hysteriska huvudvärken igen, men jag sitter och dricker mitt kaffe i ett hörn och försöker vara så passiv jag bara kan för de vet vad de gör (de har självklart pratat med läkare innan) och jag vill inte att min oro ska smitta av sig på Malte. Malte mycket lycklig över att vara på benen.
Tyvärr får han väldigt ont i såret igen efter denna träning och det har hållit i sig. Ändå lyckades vi få upp honom igen i kväll. Sjukgymnasten ville att vi skulle upp två gånger men det blev bara en. Dock tog han två svängar med rullatorn ut till korridoren och in igen. Själva gåendet gör inte ont, han är bara väldigt vinglig och känns svag. Men igen gör många rörelser i sängen ont.
Hans humör är toppen. Jag fattar inte att han kan vara på samma goda, glada, busiga, roliga och kluriga humör som han brukar. Han är en riktig superhjälte. En underbar rolig superhjälte.
famlovgren 