De håller på att trappa ner morfinet nu. Om det går bra tar de bort det imorgon (söndag) bitti. Precis när jag och Agnes kom var helgsjukgymnasten här. Bra, men inte med samma tålamod som hon vi haft innan. Det kan i och för sig bero på att hon är helt ensam ansvarig sjukgymnast för ALB på helgerna. Vi höll på otroligt länge med att bara få upp huvudänden på sängen i vettigt läge. Sen hjälpes vi åt alla fyra, Agnes räknade sekunder och jag, Uffe och sjukgymnasten höll i Malte för att sätta honom rakt upp ordentligt. Andra gången vi gjorde det svängde vi även över hans fötter på sidan så att han satt upp på kanten av sängen och fötterna rakt ner. Vi alla tre höll i honom förstås. Det gick bra. Han har naturligtvis ont, jätteont, men oftast tror jag att rädslan för att det ska göra ont är värre än hur ont det sen gör.
Han och Agnes fick varsitt nytt lego att bygga ihop och det satt de med länge. Tillfället var medvetet valt, att han skulle få göra något riktigt roligt när han väl satt sig upp och även få honom att sträcka sig efter bitar och röra på sig lite mer ledigt och utan att tänka så noga inför varje rörelse. De hade det jättemysigt.
Eftermiddagsprojektet var att få upp honom ur sängen och i en rullstol. Målet var att åka ner och köpa glass eller fika. Helt plötsligt fick vi sällskap här av bästa systern och de två kusinerna. Med hjälp av deras tokröj och hejjarop fick vi med hjälp av två undersköterskor över honom till rullstolen inte helt smärtfritt men sen satt han riktigt bra i rullstolen. Han såg ut som en kejsare där han satt och vi tillbad honom allihopa för att han var så modig och duktig.
Kusinerna och syrrans energi och entusiasm var precis vad Malte behövde. Men efter att ha suttit lite för länge i rullstolen och hunnit få ont, somnade han utmattat mitt i allt röj. Snark.
Vi kommer hem tidigast imorgon söndag ev måndag. Kirurgen som var här idag (kirurg nr 3) sa att de vill att Malte står helt på egna ben för att de ska vara helt säkra på att den där (jävla) skadan som dr Klantskalle orsakade inte går upp. 95 % chans sa han att det var att det var lugnt. 95? Tidigare har vi hört 99 % att det var läkt efter 48 timmar. Ju fler man pratar med ju mer får man veta. Eller blir man bara mer förvirrad?
Rätt färdig med det här sjukhuset nu faktiskt.
famlovgren 
Bra jobbat idag! Ni är fantastiska. Kram
Ja, måtte ni vara färdiga med det där stället nu. Skönt att det går så bra framåt ändå, även om procenten ändras lite hit och dit.
Kramkramkram! ❤
Hej! Jag hoppas det går framåt för Malte. Blir dock uppriktigt sagt förbannad över att läsa att du uttrycker saker som ”Dr Klantskalle”. Det var en stor operation och komplikationer kan alltid inträffa. Kirurgen har jobbat hårt och tyvärr har det uppstått en komplikation som inte var avsiktlig eller pga klantighet. Vad tror du personalen på ALB tänker när de läser din blogg? Tror du att de tycker att de är trevligt att ha med er att göra? Nej, de pratar antagligen skit om er och behöver ni vård igen kommer Malte att bli avdelningens Svarte Petter, dvs ingen egentligen vill ha något att göra med. Så lång har du väl inte tänkt antar jag. Folk tror att vi läkare är helt okänsliga och bara ska tacka och ta emot skit sen ta tillbaka er med öppna armar. Men så är det inte – vi är människor också!
Men är du på riktigt? Eller det märker jag ju att du är, det var lätt att googla ditt namn och se vad du är för typ av läkare.
Kirurgen gjorde ett STORT misstag som en oskyldig 5 åring som redan drabbats otroligt hårt i livet får lida för nu. Och du vet INTE hur kirurgen uttryckte sig efter operationen, hur han beskrev hur det hände. Självklart fattar jag att det var ett misstag, men vissa misstag får man faktiskt inte göra. Detta kan ge honom men för livet.
Och, jag är helt övertygad om att personalen på ALB är betydligt mer professionell än att börja särbehandla oss pga min blogg. Din kommentar säger nog mer om dig än om personalen på ALB.
Jo jag är ju tandläkare och ingen riktig medicinsk läkare men vi är väldigt utsatta också. Händer något misstag står det i tidningen att ”tandläkaren borrade barnet i tungan” och det gör en ledsen när man hela dagarna jobbar hårt och gör sitt bästa, vänder ut och in på sig. Ingen vill något nåt ont avsiktligt. Du har rätt, jag vet inte vad som hänt och inte hur man uttryckt sig. Angående vad de tycker på ALB kan jag ju inte veta heller, men inte tycker de det är särskilt trevligt, de tycker nog det är obehagligt. Ni kommer i fortsättningen få samma goda vård men med ett påklistrat leende. Tror man nått annat är man naiv. Blev upprörd som vårdgivare, möjligtvis överregerade jag, ledsen för det.
Hoppas på god läkning nu!
Jag tror och hoppas att du aldrig behöver gå igenom vad Helena och hennes familj gör/har gjort. Att man som mamma/människa reagerar när det dyrbaraste man har dels råkar ut för den jävligaste sjukdomen och sedan blir drabbad av ett misstag så är det väl inte konstigt att man reagerar. Jag tycker nog att det vore mer anmärkningsvärt att INTE reagera.
klart att ni är människor också, ni läkare.vi är alla bara människor. men med det yrke ni har valt både kan och bör ni ha förståelse för den situation som hela familjen Lövgren befinner sig i. ni MÅSTE ha det. har ni inte det så är det nog helt ärligt så att ni befinner er i fel yrke. och att du som läkare kommenterar så här, hos en familj som har det så tungt, så otroligt tungt, som den här…ja, det förvånar mig. och gör mig ledsen, och arg, å deras vägnar. tänk över hur du uttrycker dig, och hur du hade upplevt om någon annan kommenterat så på något du skrivit.
Tycker du på riktigt att din kommentar är något som Helena med familj ska behöva ta del av? Behåll dina negativa ord, det är inget man behöver skriva till någon, någonsin!
Du får läsa mellan raderna. Det är väl inte så konstigt att uttrycka sig bryskt i affekt, är inte menat som vare sig personangrepp eller annat utan visar på ren och skär förtvivlan. Visa lite förståelse för en hårt prövad familj. Alla kan göra misstag och läkaren försökte naturligtvis göra sitt bästa men något gick tyvärr fel. Då händer det att årets tålamod sinar. Vi är alla människor…
Jag jobbar som lärare. Det händer då och då att föräldrar, rakt i ansiktet på mig, eller via andra uttrycker mindre trevliga åsikter om mitt arbete. Aldrig, aldrig någonsin skulle jag låta en sådan kommentar påverka mitt beteende mot den enskilda eleven eller ens gentemot föräldern. Jag är professionell på mitt arbete, och det är 99% av alla människor som arbetar. Har jag dessutom gjort något fel även om det var oavsiktligt förstår jag så klart att både det ena och andra kan uttryckas i stundens hetta. Och då handlar det bara om ett rättat prov, inte liv och död som det gjort i den här situationen.
Men snälla nån. Helena har all rätt i världen att vara precis hur ledsen och besviken hon vill på sin PRIVATA blogg! Säkert är kirurgen i fråga jätteledsen över det som hände men det är Helenas barn det hände på! Jag hoppas verkligen att personalen på ALB är professionellare i sin yrkesroll än vad du får dem att framstå som!
Det är väl inte mer än rätt att Helena ska få uttrycka sig som hon vill på sin blogg. Läkaren har av misstag skadat en av de personer som hon älskar mer än någon annan. En kille som pga denna fruktansvärda sjukdom blivit berövad på sin barndom. Att en kille med lek i kroppen nu ska tvingas att ligga stilla i säng med fruktansvärda smärtor pga läkarens misstag. Det tar hårt på en mammas hjärta.
Jag hoppas och vill tro att läkare behandlar sina patienter efter deras sjukdomar och skador, inte efter hur en förkrossad mamma uttryckt sig på sin blogg.
Snälla tandläkaren detta är en blogg skriven för att bearbeta ett trauma och för att informera nära och kära om hur det går för att slippa dra samma historia 200 gånger. Helena är ingen journalist som behöver uttrycka sig korrekt. Hon behöver få ur sig sin ångest. Nästa gång din iver att uttrycka dig slår till, gör det någon annanstans. Här kommenterar vi endast för att stötta familjen, alla övriga kommentarer undanbedes.
Alltså… jag som arbetar inom vården på sjukhus och också utbildar mig till sjuksköterska möter dagligen svårt sjuka människor i alla åldrar inkl. barn och deras föräldrar. Det finns inte en chans i världen att jag skulle sänka mig så lågt att särbehandla någon eller prata skit om dem för att de är missnöjda, felbehandlade eller bloggar om deras sjuka barn. Vi är alla lika inför vården och det är inget konstigt alls att reagera som du Helena gör när ditt barn kan få men för livet! Varje patient tänker på sig själv när hen ligger inlagd och är allvarligt sjuk och det ska de också göra! När jag är inne hos en patient är det just den personen i fokus just då oberoende av alla andra och allt annat. De får kalla mig vad de vill, men jag gör ändå mitt bästa jobb jag bara kan för den och dennes anhöriga för att vi vill att alla ska nå sitt mål mot hälsa och välbefinnande så fort som möjligt!!! Om inte alla som arbetar med människor har den inställningen är det mycket beklagligt och jag önskar att de tar en stor funderare över sitt yrkesval… Stor Styrke-Kram till er, Helena och din fina familj!!! Det är ok att känna det du känner, det är dina tankar och känslor!! Glöm aldrig det! Kram <3<3<3<3