Tabu

Igår var Malte på sin andra fotbollsträning, liksom förra gången vägrade han vara med på uppvärmningen. Däremot sprang han och bästisen på löpbanorna bredvid planen och hade på så sätt sin egna uppvärmning. De sprang ikapp. Det högg till i mitt hjärta när jag såg hur långt efter Malte kom, gång på gång på gång.

Jag är obeskrivligt tacksam över att han vann över cancern.

MEN han och många, många, kanske alla barn som blivit behandlade för cancer måste leva vidare med biverkningar, med men pga cancern och pga behandlingen. Det är inte rättvist. Inte nog med att de haft cancer med allt skit vad det innebär, det kommer hänga med dem för resten av livet.

I Maltes fall kommer han alltid att vara som stel över ländryggen, antagligen inte kunna växa där, hans 4:e ländkota kommer förevigt att vara mosad och förstörd. Kanske kommer nerverna där aldrig riktigt bli helt bra, han har tex fortfarande inga reflexer i knäna. Andra barn har blivit bestulna på andra funktioner i sina kroppar.

Alla barn riskerar också bestående biverkningar av behandlingen. Det där med att tappa håret är ju verkligen bara en bagatell. Inlärningssvårigheter, hörselnedsättning, balansproblem, sterilitet, njurfunktionsproblem, risk för lungfibros, försämrad lungkapacitet, magproblem med mera med mera. Inte rättvist.

Jag behöver inte ens säga det, jag är så tacksam över att vi har Malte kvar hos oss. Och självklart hade vilka biverkningar som helst varit ok för att få ha honom kvar. Vi hade gått igenom vad som helst för att få ha honom kvar. Vilka behandlingar och vilka biverkningar och vilka skador som helst. Men, jag kommer inte ifrån att jag är arg över att han inte har samma förutsättningar som andra barn. Men så är det i och för sig för andra handikapp, diagnoser och sjukdomar också. Kanske är det därför det känns så tabu. Jag känner att jag bara ska vara tacksam. Tacksam att han är med oss.

Men jag är också arg för vad cancern ställde till med.

Fuck cancer!

 

 

2 thoughts on “Tabu

  1. Med all rätt!
    För det är en sorg i sig att ens barn inte får det bästa. Att de tvingas leva med biverkningar. Jag har vänt och vridit mycket på det där. Hur livet hade varit om Linnea fått leva. Jag inser att det hade gjort fruktansvärt ont att se henne kämpa mot biverkningar och motgångar. Att vara annorlunda. Jag hade självklart helst haft henne i livet. Men jag har inga illusioner om att det livet hade varit rosaskimrande. Jag vet att det hade varit tufft. Speciellt för henne. bland kan det tom lindra min sorg när jag tänker att det är jag som lider nu. Istället för henne.
    Varm kram Camilla

  2. Fuck Cancer!! Livet är så orättvist!
    Känner stor lycka med er som har er son kvar….
    Känner stor sorg med Camilla och andra som förlorat det käraste dom har….
    Jag kan bara ana vad ni alla går igenom.❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s