Tänk om man kunde mäta

Jag önskar att man kunde mäta depressionen i siffror.

”Den här veckan har du 376 deppoäng, 22 ångest och 290 kp. Ångesten har ökat sen förra mätningen så nu sätter vi in en ny medicin istället som vi vet fungerar precis mot det och som inte ger några andra biverkningar.”

Det är så mycket som är diffust. Jag försöker förklara för Uffe hur jag mår men det är svårt. Det är nog egentligen ingen annan än de som själva haft en depression som kan förstå. Det som är bra med Uffe är att han registrerar saker hos mig, han ser om jag är TRÖTT, trött eller bara trött. De senaste veckorna har han lärt sig något nytt också. Han har frågat flera gånger varför jag suckar.  Men jag suckar inte, jag försöker bara dra in lite mer luft i lungorna än vad som går när jag har ångest. Han har också distans så när jag beklagar mig över att det inte går framåt så kan han ofta ge ett exempel på något jag kan göra nu som inte gick för några veckor sen. Det är tur att jag har honom.

Jag tror att förståelsen hos andra skulle vara bättre om det gick att mäta. Tex har man mer förståelse för någon som har feber och är förkyld än någon som *bara* är förkyld. Och även om man inte alltid förstår siffrorna så säger de ändå något. Som Malte som hade ett AFP (AlfaFetaProten)-värde på nästan 10 000 när han blev sjuk, och det normala värdet ska ligga under 10. Det ger perspektiv även om man inte fattar vad det handlar om. Och förra inlägget när jag kräktes av ångesten, det var inte bara ångest det var kräkångest. Fast egentligen var just den ångesten kanske inte värre än andra dagar, bara att jag utmanade den och försökte stå ut utan att ta ångestdämpande. Men erkänn att ni tyckte lite mer synd om mig när jag hade kräkts. *Oj, hade hon sån ångest att hon kräktes av den, då måste det vara illa.* Det är som om man måste ha ett fysiskt symptom för att det ska gillas. Och så är jag också. Avskyr att må dåligt, känna mig febrig och influensaig och inte kunna *bevisa* det med feber. Utan feber så gills det inte. Och någon del av mig gillade att kunna skriva att jag faktiskt kräktes av ångesten. ”Kolla – bevis!”.

Sjuka människa, använda kräk som bevis.

3 thoughts on “Tänk om man kunde mäta

  1. Men visst är det så.

    Jag fattade aldrig vidden av min depression eller ångest när jag var mitt uppe i den. Av den enkla anledningen att den inte gick att mäta. Trodde någonstans att jag nog bara behövde rycka upp mig, fast jag inte fattade hur det skulle gå till. Och när man här och där stöter på folk (inklusive läkare) som delar upprycknings-uppfattningen så är det så lätt att hamna där.

    Jag tycker att du är otroligt duktig på att beskriva hur det är, och jag tror att det faktiskt går att förstå lite hur det känns även om man inte varit där själv. Jag får litelite andnöd av att läsa, för att det blir så nära.

  2. Japp, ”upp till bevis”! Mäta ”kräkmängd” kan ju vara en ide´, men känns lite ofräscht ändå. ;-P
    Jag blir så glad att Uffe ser nyanserna hos dig utan någon mätsticka. Ta hand om varandra!

  3. Livet är inte rättvist för dig. Du går igenom så mycket så mycket som vi andra inte kan föreställt oss.
    Växte upp med en bekant som vad deprimerad. Hus, friska barn, lyckligt gift och en massa där till. Personer sa en gång till mig ”jag önskar att hade en sjukdom som folk förstod. Ryck upp dig fungerar ju inte på oss”.

    Jag kan ärligt skriva att jag nog aldrig förstod även fast man kanske sa det. Det handlar nog många gånger om att man vill kunna förstå men det är så mycket därtill.
    Jag hoppas det vänder för dig snart!

    Stor kram Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s