Skuld

Jag hoppas jag kan formulera mig rätt nu så att jag inte gör någon ledsen.

Jag har hört att en del känner skuld när just de klarar sig ur en olycka eller klarar sig ur en sjukdom medan andra inte gör det med livet i behåll. Några gånger har jag fått den frågan om Malte. Om jag känner skuld.

Men jag känner ingen skuld alls över att han överlevde sin första (och förhoppningsvis den enda) kamp mot cancern.

MEN jag känner skuld när jag inte njuter hela tiden av att han är här med oss fortfarande. När jag ber honom sluta babbla så förtvivlat, när jag säger att jag inte kan/orkar/vill spela med honom just nu, när jag drar mig tillbaka till övervåningen för att få vara lite i fred eller när jag väljer att inte följa med till lekparken.

Jag vet ju så många andra som så förtvivlat gärna velat prata med sitt barn, lekt, spelat och kramats. Men som inte kan.

4 thoughts on “Skuld

  1. Det är inte Skuld vännen, det är ett friskhetstecken och en släng av sunt förnuft. Självklart förstår jag hur du menar, men ingen i familjen skulle må bra om du/ni ägnade all uppmärksamhet och all vaken tid åt Malte. Det är just för att du är en så bra mamma, som du tar dig egen tid, och att säga ifrån ibland när ungar ”babblar” och vill spela spel är väl bara en del i normal uppfostran, att få dom att förstå att dom inte kan få full uppmärksamhet jämt. Jag tror inte Malte vill bli lyssnad på eller lekt med för att han har varit sjuk och för att det är ”synd om honom”. Malte är en klok kille och vill nog i långa loppet få vara just en vanlig kille som alla andra!
    Skuldkänslor och dåligt samvete är nog en normal del i föräldraskapet, tyvärr!
    Varm Kram till bästa mamman🙂

  2. Det är klart att du inte ska känna skuld!
    Det är självklart att du ska vara tacksam över att Malte klarat cancerkriget.
    Jag har aldrig varit den som sneglat avundsjukt på andra. Och jag gör det absolut inte nu. Linnea blir inte mer levande för att något annat barn dör.
    Och jag tycker absolut inte att du ska känna skuld över att du inte orkar njuta nu. Det är fullkomligt normalt. All den press ni levt under och alla de undantryckta känslor du har måste få komma ut. Jag vet, för det är en del av det jag bearbetar ovanpå min bearbetningen av sorgen.
    Jag vet också att det inte är så enkel som att överleva, att det tar tid att våga lita på livet igen.

    Många styrkekramar till dig i DIN kamp

    • Tack Camilla, din kommentar betyder mycket för mig. Önskar jag kunde ge dig en kram.

      Att lära sig våga lita på livet igen. Det är nog det klokaste jag läst på mycket länge. Hur gör man? Hur gör vi? KRAM

  3. Utan övriga jämförelser, men den parallell jag kan dra är att jag under barnlöshetstiden kunde dröma om att inte få sova, att få bli galen på en liten varelse som pladdrade alldeles för mycket. Jag ville ha hela föräldraskapet. Och i det ingår att inte alltid orka med sina barn, det ingår till och med att beklaga sig ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s