Svårbehandlad (utmattnings-) depression med ångest

Det är min diagnos nu. Jag började känna av symptomen redan hösten 2011 men väntade till våren 2012 innan jag sökte hjälp. Jag fick börja på medicin direkt och fick en kuratorkontakt på en gång. Kände att det här fixar jag nu, en gång för alla.

Sen kom cancern emellan. Jag fortsatte medicinera (när jag kom ihåg) men att få till en tid med kuratorn fungerade inte en enda gång. Min depression hade jag helt enkelt inte tid att ta hand om.

Februari 2013 började jag kunna tänka tankar som inte enbart handlade om Malte eller Agnes. Jag började jobba lite smått och kände energin återvända. Underbart! Nu är vi äntligen ute på den andra sidan.

Men, sen hände något. Satt jag fast i kvicksand? Sprang jag in i den ökända väggen? Höll jag på att drunkna? Ja ungefär så kändes det i alla fall.

Jag hade oturen att komma till en extremt okompetent, nacirssistisk och ignorant läkare på vår vårdcentral som tyckte att jag skulle rycka upp mig. Jag lyckades ta tag i mig själv och sökte en annan läkare (som visade sig vara dottern till den första läkaren, men det är en annan historia). Jag blev sjukskriven på en gång. Sen blev det läkarbesök ungefär en gång i månaden, höjning av medicin gång på gång, fick sen ännu en annan medicin. Och ÄNTLIGEN kände jag att något hände. Detta var i september. Men jag kände att jag behövde mer hjälp, det gick för långsamt, en kuratortimme i månaden hjälper knappt.

Jag blev remitterad till proffs. Halleluja! Jag fick göra en så noggrann undersökning att jag aldrig varit med om något liknande. Blodprov, kissprov, vikt, blodtryck och midjemått. 6 frågeformulär på nätet och en på papper innan jag hade min första tid där. Pratade med en psykolog och svarade på ännu fler undersökningar. En vecka senare en läkartid där vi gick igenom alla mediciner, verkningar, biverkningar och pratade om mitt liv. Jag var där i två timmar.

Några dagar senare fick jag komma tillbaka för resultatet av denna stora undersökning. Min diagnos är ”svårbehandlad depression med ångest”.

Det känns väldigt skönt att bli bedömd av proffs. För även om jag vet hur jag mår så känns det skönt även för mig att få en riktig diagnos av proffsen. För jag kan förstå skeptikerna. Depression blir väldigt ofta ifrågasatt. Ingen ifrågasätter ett brutet ben eller diabetes eller cancer för den delen. Men depression anses fortfarande av många vara en rätt flummig sjukdom. Går det inte bara att rycka upp sig? Nä, det gör det inte.

Mina närmsta vänner och familj vet såklart om det här. Men av någon anledning tycker jag att det är lite pinsamt att vara sjuk i depression och berättar det helst inte. Men det här påverkar mitt och familjens liv så pass mycket att det känns skönt att komma ut ur garderoben. Kanske får en del av er förklaringen nu på hur och varför jag betett mig på olika sätt, varför jag är så osocial, varför jag inte orkar.

Nu är jag med i ”affektiva programmet” på huddinge sjukhus. Medicindoserna har ökats, jag ligger nu över maxdosen på båda medicinerna, men känner mig trygg i det, jag känner att de vet vad de gör. Insättningssymptomen har dock varit många och obehagliga så i förra veckan ringde jag dem och frågade om det verkligen ska vara så här. De bad mig hålla ut. Man måste alltid avväga den goda verkan medicinen gör mot biverkningarna. Snart ska jag även påbörja deras kbt-behandling, gruppterapi. Det känner jag dock ett visst motstånd mot, men jag litar på att de vet vad de håller på med.

Jag väntar med spänning på vad det här ska leda till. Jag är så OERHÖRT trött på att må dåligt. Så OERHÖRT trött på att vara trött. Men tyvärr tror jag inte att de hittat rätt medicinering för mig ännu. Så fler veckor med jobbiga, jobbiga utsättningssymptom och insättningssymptom är att vänta.

Men nu vet ni. Vill ni veta mer så fråga gärna.

16 thoughts on “Svårbehandlad (utmattnings-) depression med ångest

  1. Fina, underbara du….skönt att du får riktig hjälp nu och kan känna dig trygg i det. Åter igen….du är för långt bort😦
    Många bamsekramar❤

  2. Skickar en stor kram Helena. Hoppas innerligt att du får hjälp som känns rätt för dig så du finner livsandarna igen.❤

  3. Finns alltid här för dig om du behöver det, ja utom när vi ska promenera förstås ; ))
    Stor styrkekram du underbara människa.

  4. Det är så märkligt att vissa sjukdomar inte räknas på samma sätt som andra! Är man sjuk så är man!

    Heja dig! Kram!!!
    /Anna

  5. det är konstigt, det där. att vissa sjukdomar ska vara liksom mer värda än andra. är man sjuk så är man, bra att du får hjälp nu! många kramar, fina du.

  6. Fina Helena! Ett steg i vägen mot tillfrisknande är att prata, skriva, ventilera om det som suger. Jag hoppas att enda vägen du kommer gå nu är uppåt och att du snart kommer att skriva om att dagarna känns ljusare! Stora styrkekramar o kärlek till dig!

  7. Låter mkt jobbigt men är ju inte konstigt efter allt du/ni har varit med om.. Min syster fick samma diagnos några år efter Gabriels födelse ( han föddes m hjärtfel som opererades när han var 1/2 år & sedan har han fått diagnoserna adhd, autism & Asperger)
    Hoppas verkligen allt bara ljusnar mer & mer för dig & din familj. Krya på dig & stora kramar

  8. Bra att du tar tag i ditt eget liv nu. Det är inte så konstigt att du mår dåligt efter allt som varit under en så lång tid. Vi hanterar saker och ting olika, men det känns skönt att höra att du litar på den hjälp du får. Jätteviktigt att du låter det ta sin tid nu, för det kommer att ta tid. Tänk på att ventilera och reflektera tillsammans med vänner du känner dig trygg med.
    Önskar dig och din familj en ljus framtid!
    Varmaste kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s