Den 24 juli 2012

Idag den 24 juli för ett år sen, sov jag ensam hemma i huset och blev väckt av Uffe som ringde på mobilen.

– Malte har en tumör. Du måste komma hit.

Malte ville också prata med mamma i telefon så det vara bara att bita ihop. När vi lagt på skrek jag. Jag gick runt i huset som ett oroligt djur och skrek. Och grät. Och skrek. Jag var arg. Alla minnen från min mammas cancerbehandling spelades upp för mitt inre. Jag kände att jag höll på att bli hysterisk så jag tog telefon och ringde bästa S. Samlade mig lite. Försökte äta lite yoghurt men satte mig sen i bilen.

På sjukhuset var det full fart, olika doktorer och sjuksköterskor sprang in och ut och sa att vi har inte tid att förklara nu, han och de var tvungna att förbereda sig för operation. Vi hade en hemsk duschsituation där jag och Uffe skulle operationsduscha en hysterisk Malte som hade så ont så ont och var rädd om sina infarter, rädd för att det skulle göra mer ont. Jag och Malte var precis lika blöta efter och alla tre hade behövt något lugnande.

Senare fick jag bära in en halvsovande Malte och lägga honom på operationsbordet och vänta där tills han var sövd. Att lämna honom där är bland det svåraste jag gjort. Vidrigt.

Sen väntade vi. Åkte och åt något och åkte snabbt tillbaka. Även om de hade sagt att det skulle ta många timmar så ville vi vara där. I vårt nya rum på Q82 med bara en soffa/brits , ett litet bort och en stol. Där satt vi och låg ibland. Vad göra man egentligen när man precis fått reda på att ens barn har cancer? Och de håller på att operera? Flera olika kirurger. En specialist ditkallad från Huddinge sjukhus.

Jag googlade, startade Maltes insamling på barncancerfonden, http://www.barncancerfonden.se/14220/, googlade lite mer fast hade egentligen inget att gå på för vi visste inte så mycket. Och vi blev HELT lämnade ensamma där i rummet. Ingen kom och pratade med oss, ingen förklarade. Helt bortkollrade kände vi oss eftersom när Malte blev rullad till operation fick vi byta avdelning också så vi kände ingen personal där, kände inte lokalerna och det kändes som att de inte brydde sig alls när patienten inte var i rummet.

Operationen pågick ända in på senkvällen eller hann det bli natt? Natten spenderade vi sedan sittande vid hans sida på BIMA. Så många slangar, så många maskiner. Så obekväm fotölj. Och kallt var det där. Kallt på så många sätt.

20130724-222525.jpg

Maltes ryggrad efter operationen.

10 thoughts on “Den 24 juli 2012

  1. Förstår att det är mycket att bearbeta. Ja, man mår dåligt bara av att läsa. Ni har gått igenom så mycket… Det är så underbart att se Malte idag, med all glädje och energi dom bara sprudlar om honom. Det är otroligt – man kan faktiskt inte ana.. Hoppas vi får ha familjen här på middag snart! Kram!

  2. Mardröm med sitt barn på sjukhus och inget veta. Det är skönt att veta att Malte mår bra idag. Kram ❤


  3. Jag minns när du skrev till oss ”mammor”. Jag blev helt iskall. Förstod egentligen inte hur det kunde vara möjligt. Cancer? Malte? Neeeej!!
    Idag ser man hur denna tappra lilla riddare, min idol tar igen och kommer ikapp det han missat. Underbart!
    Tusen kramar till dig och din fina familj ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

  4. JAG MINNS OCKSÅ DET OCH JAG KUNDE RIKTIGT HÖRA DIG SKRIKA DET.. KÄMPE ÄR BARA FÖRNAMNET ♥ MÅNGA, MÅNGA KRAMAR TILL ER ALLA 🙂

  5. Minns det som det var igår även jag! Har aldrig känt sån tungd på mina axlar innan!
    Mina mammor, så vackra starka och generösa! Vi har väl bara solsken kvar nu!
    Malte, du slog ”monstret” på käften!

  6. Helena, det enda jag kan förstå och vet i din upplevelse är att det är kallt på BIMA….
    Det andra går inte.
    Det jag känner är en lättnad, när jag får se en bild på Malte med lockar i håret. Lockar i håret det är ingen självklarhet, men din son har det 💙💙💙

  7. Ett år av galet kämpande och slit för familjen! Kommer i håg när jag läste beskedet när jag satt på stranden i Grekland och tårarna rullade så jag kan förstå din panik och ditt skrik! Men fotot du la upp igår på Malte är underbart att se alla härliga lockar är tillbaka och han finns där hos er! Han är och förblir en riktig kämpe!

  8. Hej, har varit borta från mailet ett tag. Tårarna rinner när jag läser det du skriver. All denna smärta ni upplevt går inte förstå. Jag tänker så mycket på er. Stor kram Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s