Nu är det dags

Imorgon startar vi den sista cellgiftskuren. Jag vill nästan lägga till ”för den här gången” för jag är så rädd för återfall. Jag har hela tiden sen i somras varit helt övertygad om att Malte skulle klara detta men att det skulle bli jobbigt. Precis så har det varit. Men det är ju inte slut än, vi räknar med ungefär en månads återhämtande efter denna kur också så framåt slutet av januari/början av februari kanske vi kan återgå till något sorts normalt liv.

Jag minns att i somras när vi var inlagda och allt var kaos och ibland så varmt att jag öppnade fönster för att få in lite svalka (även om Uffe ”jag vet hur sjukhusventilationen fungerar, det blir inte bättre av att du öppnar*” gärna stängde och drog ner persiennen istället) och frisk luft,  så tänkte jag att hit kommer vi att åka ända fram till vintern. Inte ens då kände jag att åh vad jag längtar dit när allt är färdigt och det gör jag inte nu heller. Jag kan inte riktigt känna den där glädjen över att det här är den sista kuren.

Jag känner så igen mig i pappan jag pratade mycket med för några kurer sen som var inne på sitt barns sista kur, när han sa något typ som att nu var det bara att gå hem att vänta på återfall. Riktigt så svarta är inte mina tankar men jag känner ingen lättnad. Jag hoppas att det kommer.

Någon som tycker det ska bli skönt att vara klar är Malte. Så fort vi sa i eftermiddags att vi ska in imorgon så frågade han om de skulle sätta nål. Så är det ju och då blev han så ledsen så, sa att han inte ville åka dit och har varit överkänslig för det mesta sen dess. Dock vet vi att det om spökar mest för honom är att sätta den där rackarns nålen. När han väl har fått den i sig så slappnar han av och har riktigt roligt på sjukhuset. I alla fall de första två dagarna tills han mår sämre.

Bästa storasystern får vara med lite lagom denna gång. Vi har gjort olika varje gång vi varit på kur, men denna gång tror jag blir bäst. Hon är med oss hela första dagen men sover inte på sjukhuset alls. Inte för att hon inte gillar att sova där men jag sover bedrövligt dåligt när vi tränger ihop oss alla fyra där och vi har alltid ett gäng meningsskiljaktigheter på kvällen när det är dags att lugna ned sig. De kan jag vara utan.

För första gången under kur har vi planerat in att jag ska sova hemma en av nätterna. Malte är galet mycket stabilare nu rent mentalt och är inte alls lika beroende av mig på sjukhuset som han var förrut. Jag fattar inte hur jag orkade då när han bröt ihop bara jag skulle gå på toaletten. Jag fick inte röra mig ifrån hans sida alls utan skulle sitta på den röda obekväma pinnstolen och hålla hans hand hela tiden. Gå och fixa mat var inte att tänka på, inte hämta kaffe eller lämna disk eller kissiga blöjor. Och jag ville inget hellre än att komma ut ur det klaustrofobiska rummet. När vi var där ensamma på sjukhuset Malte och jag fick jag passa på när han sov eller så fick jag ta med honom i vagnen. Jodå, även in på toaletten, i vagn. My oooh my.

Det känns också som vi börjat få in känslan för vad vi ska ta med oss i form av kläder (bra att ha ett par extrabyxor med sig ifall barnet som får mycket dropp, sitter i ditt knä när hen kissar cellgiftskiss och blöjan inte håller tätt), böcker (ingen idé, vill och hinner du mot förmodan att läsa så finns tidningar där), leksaker (när han är pigg nog leker han i dagrummet, annars ligger han och kollar på film), filmer (trots att det finns ett helt skåp med lånefilmer så vill han bara se sina egna), böcker (här duger låneböckerna på avdelningen), mat (tro inte att vi orkar/hinner/ids laga något där, på sin höjd koka potatis eller makaroner, annars bara värma i micron), godsaker (lite choklad till mamman kan behövas men det bakas rätt mycket och det brukar räcka och bli över) skrubb, ögonbrynsplockare, nagelfil eller annat piffigt (tandborste räcker). Viktigast att komma ihåg är laddare till min telefon och Maltes specialvälling. Han dricker numer endast ”ettårsvälling i kartong mamma, kall”. Överkurs är te, men ibland har de bara trista påsar med läbbigt fruktte. Brrr.

Vi har i alla fall fått upp julgran och jag raketpyntade här i eftermiddags. Vill gärna komma hem till ett julpyntat hem på torsdag kväll så att julkänslan infinner sig så gott det går. Dock har jag inte ens tänkt på julmat, men det lär väl lösa sig. Även om Mamma Scan inte lockar direkt till jul. Eller aldrig om jag ska vara ärlig. Nu känner jag att jag börjar svammla så jag ska gå och packa det sista så vi är redo vid 7-snåret imorgon.

Advertisements

15 thoughts on “Nu är det dags

  1. Mest av allt i julklappa önskar jag mig att ni får en fin jul tillsammans och att veckan går bra. Skriv om du orkar men försök att vila om det går. Stor kram Åsa med familj

  2. Får inte till orden på ett bra sätt när jag läst din ‘sammanfattning’, ni har gått igenom så ofattbart mycket..!! Jag är djupt berörd och håller med Åsa: vila och mys i jul så gott det nu går med leksugna barn!
    Stor kram!!! ♡

  3. Det var så härligt att se dig och din familj idag och få krama om dig ordentligt! Och höra dig skratta 🙂 Hoppas ni får en bra jul!

  4. Härligt att värdena var så bra att ni får börja imorgon. Då håller vi tummarna för lugn kurvecka och en jul hemma. Kram!

  5. Pingback: Gnällinlägg som kom av sig. « www.hannaspringer.se

  6. Underbart att ni kommit så långt……. 🙂
    Önskar er världens bästa och ”juligaste” jul……!
    Glöggvarma kramar till er alla!

    Vill passa på att önska alla Helenas och Uffes underbara & stöttande vänner, En God Jul och Ett Riktigt Gott Nytt År!!!
    Kramar till er från Sussie!

  7. Jag kan fixa köttbullar till er…. Önskar er all lycka till och som Jessica E skrev önskar jag er ett 2013 med massa friskhet!! Kramar i massor!

  8. Fantastiska Malte!!! Kämpa igenom sista kuren så hoppas jag ni kan slappna av lite efter det. Det finns inga ord för hur enormt starka ni är.. Många kramar

  9. Tappre, tappre, Malte och tappra ni andra också! Kan inte förstå var all energi kommer ifrån för er…??? Antar att man bara plockar ur reserverna och så kanske det kommer senare när man blickar tillbaka på vad man gått igenom och har någon slags distans åtminstone. Kanske inte riktigt någonsin förstår vad det är man går igenom och därför lullar man på i sin konstiga vardag… Vad vet jag, bara spekulerar… Kram på er i massor i alla fall!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s