Långtråkigt

Det är nog svårt att på riktigt förstå hur det är att vara inlagd på sjukhus med sitt barn. Det är långtråkigt och samtidigt väldigt intensivt. I alla fall jag kan inte slappna av här. Alls. Speciellt eftersom Malte är kopplad till dropp alla timmar vi är inlagda.

Även om Malte börjar ha koll på sin slang så måste någon av oss vara med och beredda hela tiden. Och när han får sina cellgifter är slangen jättekort. Vi brukar försöka få honom att var lugn och i sängen när han får sina gifter, men han får dem i mellan 4-5 timmar. Försök få en 3-åring att vara still i 5 timmar.

Så vi är hela tiden Malte i släptåg. Ibland hinner man ta sig en kopp kaffe och kanske till och med slå upp en tidning när man sätter sig på en av det hårda och småtrasiga pinnstolarna i lekrummet där Malte leker. Sen kommer en läkare och vill prata. Eller en sköterska som vill ge Malte medicin. Eller sjukgymnasten som vill se hur Malte går med rullatorn. Eller så börjar droppmanicken pipa. Eller så kommer lekterapeuten som hjälper Malte med hans ”sätta-nål-skräck”. Eller så vill han helt enkelt springa lite med racerullatorn i korridoren. Eller så händer något med Agnes. Hon är som ett kvicksilver här på avdelningen. Eller så är någon hungrig. Eller kanske behöver kräkas.

Så även om det är långtråkigt här så betyder det inte att jag inte har något att göra. Tvärtom.

Fast nu kommer i och för sig helgen och tristessen ligger som ett blött täcke över avdelningen. Ingen sångstund, ingen lekterapi, ingen biblioteksvagn, ingen syskonstödjare, ingen målarverkstad, inga clowner och personalen neddraget till ett minimum. Bara sjuka och uttråkade barn och syskon. Och frustrerade föräldrar.