Etikettarkiv: depression

Obeskrivligt trött

Jag är trött. Jag har inte haft så mycket ångest men varit trött. Men även haft energi. Som jag överanvänder vilket gör att jag helt plötsligt blir som en våt fläck. Idag var jag bara tvungen att vila en stund på soffan innan jag hade tänkt åka och handla en ny ridhjälm, men, jag somnade och kom inte iväg. Jag är så obeskrivligt trött på det här.

är det intressant?

Nä jag vet inte om ni är så intresserade av mitt mående eller fortsätter kika in för att se om det är några nyheter ang Malte. Jag vet heller inte riktigt varför jag skriver om mitt mående, kanske för att få förståelse, för att själv kunna gå tillbaka och komma ihåg hur det var, eller för att jag vill vara någon sorts *så-här-kan-det-vara*-person. Nåja, fortsätter lite till i alla fall, oavsett anledning.

Denna helg var fullspäckad med roliga grejer och jag var lite orolig över vad jag skulle orka med. Men det gick över förväntan. Jag avböjde ett kalas som resten av familjen var på och jag var toktrött på söndag eftermiddag men ändå, kände mig riktigt ok. Så otroligt skönt.

Hade dock för höga förhoppningar om denna dag, måndag, för jag har fått absolut inget gjort. Inte ens sätta frön i jord. Inte svara när försäkringskassan ringde. Inte ens lyssna av telefonsvararen. Inte hämta barnen.

Mina förhoppningar om min prestation höjs så fort jag känner mig bättre och så blir jag så besviken när jag inte funkar som jag trott. Ännu en skitdag som bara går förlorad och tid jag aldrig får igen. Jag kan inte ens ”slöa” med gott samvete, jag är bara ledsen, arg och besviken. Snacka om bortkastad tid.

Nerdragningar igen

Läkarbesök förra veckan för mig. Min ökade ångest beror antagligen på min favoritmedicin Voxra tillsammans med Venlafaxinet (som jag tidigare nämnt). De kan förstärka varandra, men det är som vanligt när det gäller dessa mediciner, är olika för alla. Voxran är den enda medicin som jag snabbt fått positiva effekter av, jag blev markant piggare när jag började äta den och när jag har ökat dosen. Nu tas den bort och jag är bedövande trött. Jag halverade dosen i fredags, dagen efter läkarbesöket och efter telefonsamtal med läkaren igår tisdag, så tyckte han att jag skulle ta bort den helt med början idag. Men eftersom jag blivit så otroligt mycket tröttare så väntar jag tills imorgon att ta bort den helt. Onsdag = riddag och de är heliga för mig. Jag vill inte vara tröttare än jag behöver. Jag får ta påskledigheten till att vara tröttzombie.

Sen är tanken att jag ska höja Venlafaxinet (igen) och då ska ångesten och tröttheten vara som bortblåst. Så bestämmer vi tycker jag.

 

Misslyckande eller utmaning?

Oklart varför men jag mår sämre igen. Så pass att jag ringde min läkare och han vill att jag kommer på ett tidigare besök än planerat.

Är jag knäpp som känner en motvilja att berätta för läkaren att jag mår sämre? Jag tänker att han kanske känner sig misslyckad eftersom han inte får rätsida på mig. Jag försöker tänka att han ser mig som en utmaning istället, men det går sådär.

Förra onsdagen

Jag har kämpat hårt mot ångest, diverse fysiska symptom och depressionen för att ta mig till stallet och rida. Det är viktigt när man har en depression att man försöker göra saker som man i alla fall tidigare tyckt varit roligt. Och några gånger har jag känt det, det underbara med att rida.

Därför blev jag så in i bengen arg och ledsen när kroppen förstörde min ridlektion i onsdags. Två gånger var jag tvungen att avbryta min ridning och skritta innanför istället för att fortsätta rida på spåret. Två gånger. Ena gången för att jag/kroppen helt enkelt inte orkade och jag kände som om jag skulle svimma och ramla av hästen och andra gången för att jag trodde att jag skulle kräkas. Jag har aldrig, aldrig, aldrig tidigare behövt göra något liknande. Aldrig. J-a skitmedicin som ger mig så mycket kroppsliga biverkningar/in- och utsättningssymptom.

På torsdagen bokade jag en akuttid med läkaren så jag var där i måndags. Ev så har jag för hög dos av någon del av medicinen i blodet vilket gett förgiftningssymptom. För att kolla det tog jag ett blodprov i går på morgonen innan jag tog mer medicin. Jag fick även en illamåendemedicin som verkar på hjärnan. Eller nåt, låter konstigt när jag skriver det men han sa något åt det håller. Tog den lägre dosen av illemåendemedicinen två gånger igår och mådde något bättre.

Ikväll är det ridning igen. Jag hoppas intensivt att det känns bättre idag. Och om ridfröken ser det här så vill jag gärna rida Indy idag (hälsningar från Helena 12,5 jordsnurr).

Medicinexperiment

Inplanerat läkarsamtal igen. Hen tyckte att jag verkade ha för mycket ångest och kollade upp att mina båda mediciner förstärker varandra (vad nu det innebär) så nu ska jag sänka dosen Venlafaxin och så ska vi höras om en vecka igen.

Upp och ner. Insättningssymptom och utsättningssymptom eller bara symptom?

Suck, ska det aldrig ta slut det här medicinexperimenterandet?

Tänk om man kunde mäta

Jag önskar att man kunde mäta depressionen i siffror.

”Den här veckan har du 376 deppoäng, 22 ångest och 290 kp. Ångesten har ökat sen förra mätningen så nu sätter vi in en ny medicin istället som vi vet fungerar precis mot det och som inte ger några andra biverkningar.”

Det är så mycket som är diffust. Jag försöker förklara för Uffe hur jag mår men det är svårt. Det är nog egentligen ingen annan än de som själva haft en depression som kan förstå. Det som är bra med Uffe är att han registrerar saker hos mig, han ser om jag är TRÖTT, trött eller bara trött. De senaste veckorna har han lärt sig något nytt också. Han har frågat flera gånger varför jag suckar.  Men jag suckar inte, jag försöker bara dra in lite mer luft i lungorna än vad som går när jag har ångest. Han har också distans så när jag beklagar mig över att det inte går framåt så kan han ofta ge ett exempel på något jag kan göra nu som inte gick för några veckor sen. Det är tur att jag har honom.

Jag tror att förståelsen hos andra skulle vara bättre om det gick att mäta. Tex har man mer förståelse för någon som har feber och är förkyld än någon som *bara* är förkyld. Och även om man inte alltid förstår siffrorna så säger de ändå något. Som Malte som hade ett AFP (AlfaFetaProten)-värde på nästan 10 000 när han blev sjuk, och det normala värdet ska ligga under 10. Det ger perspektiv även om man inte fattar vad det handlar om. Och förra inlägget när jag kräktes av ångesten, det var inte bara ångest det var kräkångest. Fast egentligen var just den ångesten kanske inte värre än andra dagar, bara att jag utmanade den och försökte stå ut utan att ta ångestdämpande. Men erkänn att ni tyckte lite mer synd om mig när jag hade kräkts. *Oj, hade hon sån ångest att hon kräktes av den, då måste det vara illa.* Det är som om man måste ha ett fysiskt symptom för att det ska gillas. Och så är jag också. Avskyr att må dåligt, känna mig febrig och influensaig och inte kunna *bevisa* det med feber. Utan feber så gills det inte. Och någon del av mig gillade att kunna skriva att jag faktiskt kräktes av ångesten. ”Kolla – bevis!”.

Sjuka människa, använda kräk som bevis.

Det är ett lidande

Jag avskyr min depression innerligt. Den får mig att missa så mycket. Livet liksom.

Jag har haft väldigt mycket ångest de senaste veckorna. Jag hoppas att det är insättningssymptom pga den nyaste medicinen Venlafaxin. Ångesten gör mig trött. Även om jag inte tar min ångestmedicin som jag får ta vid behov, den gör mig ännu tröttare nämligen.

Det är bra att utmana ångesten. Försöka kollra bort den, ignorera den, koncentrera sig på annat, göra saker ändå. Men ibland ska man låta bli att utmana för att det blivit för mycket eller kommer bli för mycket. Vi jobbar en del med det på grupp-kbt:n. Det är svårt att avgöra när man ska utmana ångesten och när man ska avstå en aktivitet.

För inte så länge sen utmanade jag ångesten med tydliga *regler/tankar* som borde gjort att ångesten höll sig i schack. Jag träffade två vänner och fikade. Jag hade ångest innan, under och efter. 1,5 timme efter att jag kommit hem fick kroppen nog och jag kräktes. Kräktes massor. Jag hatar att kräkas och har nästintill kräkfobi. Gör vad som helst för att inte kräkas. Jag kräks liksom aldrig.

Nu är jag ärligt talat lite rädd för att utmana ångesten – jag vill inte kräkas igen. Så ikväll stannar jag hemma, igen, när resten av familjen åker på födelsedagsfirande. Så trist.

En vän som också har en psykisk sjukdom, men en annan än jag, sa *att ha en psykisk sjukdom är ett lidande*. Och det är det. Det är ett lidande.

Valp?

Jag vill så gärna ha en valp nu till våren. Jag vill jag vill jag vill. Vi pratade om det redan i somras men bestämde oss för att vänta. Idag pratade vi om det igen, jag och Uffe, och han säger att han inte har mer tid. Alltså ingen tid att lägga på en valp. Och  jag förstår honom, han gör absolut mest här hemma just nu. Jag sköter tvätten och oftast lämning och hämtning av barn, handlar ibland och plockar och försöker hålla lite ordning här hemma. Han tar hand om barnen mest. nattar, planerar mat och sköter all matlagning.

Jag vill så gärna ha en valp, ras är bestämd, jag har koll på uppfödare i Stockholmsområdet och kontakt med en av dem. Men jag måste ha Uffes stöd, annars varken vill eller kan jag köpa en valp. Jag försöker se detta som ytterligare en motivation till att jag ska jobba så hårt jag bara kan för att ta mig tillbaka till en mer normal nivå. För jag VILL ha en valp!

Tillägg:
Inser att som jag skrivit låter det kanske inte som Uffe gör mer än jag här hemma. Men det göra han.