Tjuvkik

Kikar på information om den medicin jag eventuellt ska börja med,

Det kan dröja upp till ett år innan man har uppnått full effekt.

Det kan dock i vissa fall ta ett till två år innan en stabilisering och normalisering av stämningsläget inträder.

Viktökning är inte ovanligt.

Vanliga biverkningar är lös avföring, darrningar i händerna, lätt illamående, trötthetskänsla i armar och ben och stora urinmängder. Även akne kan förekomma samt påverkan av sköldkörtelfunktionen.

Jolly good!

Läser också:

En depression brukar orsaka mycket lidande medan den pågår. Idag kan den ofta behandlas framgångsrikt med mediciner och/eller psykoterapi. Dock måste man tänka på att behandlingen kan ta lång tid.

Viktigast av allt:

Många blir helt symtomfria.

Finaste hunden

IMG_1336

Veterinärbesök igen för Atlas. Han är trött, flåsar vid promenader, vill ibland inte ens gå på promenad, bjuder aldrig upp till lek, vill bara kela, kela, kela. Veterinären konstaterar att han fortfarande har ont i tassarna av artrosen, trots att sprutkuren bara var för 1,5 månad sen, så han får en spruta till. Sprutan innehåller tydligen mest glukosamin vilket han fått i maten sen över ett år tillbaka, kanske två. Kanske fungerar dessa sprutor inte så bra ändå.

De tog även blodprov denna gång pga hans trötthet. Svar imorgon. Men de sa att gamla hundar har svårare att hantera värmen, och värme har Atlas aldrig tyckt om. Hoppas att han piggar på sig nu med nya sprutan och med sjunkande utetemperaturer. Håll tummarna för vår fina 10-åring!

Ångest, ladda, sova.

Mysig utflykt förra torsdagen med vännen J och våra två söner som är bästisar. Vi åkte till ett soligt Nynäshamn, shoppade på affären Medvetna presenter (http://www.medvetna.se), lunchade, lekte i lekpark och åt en massa god glass. Men ångesten stod mig upp i halsen på vägen hem.

Fredagen var en dålig dag, jag sov mitt på dagen för första gången på mycket, mycket länge. Tur att Malte kunde vara på kontoret med pappan och kolla på fotboll på datorn. Vi åkte till landet när Agnes slutade skolan. Lördagen var en riktig skitdag. Ångest, ångest, ångest och jag förstod inte alls varför. Tog atarax på atarax på atarax. Framåt kvällen lugnade det ner sig men släppte helt gjorde det inte förens på söndagen. Och i solens sken grävde jag, flyttade växter, flyttade jord och njöt. Jag älskar, älskar, älskar att ha energi! Go to hell ångest!

På måndag hade jag läkarbesök igen. Med en ny läkare. Igen. Bla bla bla, oj, varför har de sagt så. Oj, varför ändrade de medicinen så? Tror du verkligen att KBT är rätt för dig? Hur känns det egentligen? Om detta händer, vad händer med dig då? Vi ger denna medicin minst fyra veckor till, annars kanske vi måste byta. Igen. Du behöver verkligen terapi. Jag ska prioritera dig.

Jag toksomnade på soffan när jag kom hem.

Tisdag en okej dag.

Onsdag gick jag på mammografi och passade på ett utmana mig själv lite och stannade i centrumet och gick i lite affärer. Till sist gick det inte längre och jag åkte hem. Ångest, ångest, ångest. Laddade för ridningen i ett par timmar. Tog ett litet vitt piller till hjälp. I stallet kändes det bra. Fick rida min prinsessa och det gick hyffsat. Viktigast är dock att få gosa med häst och att få sitta på häst. Och mina fina ridkompisar. Imorgon ska pappan lämna kidsen på morgonen (=sovmorgon för mig) och jag har inget inbokat på hela dagen. Bara vila upp mig inför helgen som är rätt uppbokad. Roliga saker men bara för att det är roligt betyder det inte att det är ångestfritt. Tyvärr. Så jag behöver ladda. Och det ska jag göra imorgon.

Stick i fingret eller i armvecket?

I torsdags var det dags för stick i fingret för Malte. Det var stängt på förskolan och vi hade planerat en utflykt med hans bästis med mamma. Så de följde med till Provtagningen. Malte tyckte det var roligt att få visa var vi varit för många gånger, men lite skönt för mig, så hittar han inte längre självklart vägen dit. Skönt tycker jag.

Igen så var det dribbel om att det inte räckte med stick i fingret utan de ville ta i armvecket. Vi pratade med läkaren på ALB sist och hon sa att proverna som ska tas är de samma som alltid så det borde räcka med stick i fingret. Men enligt den något snorkiga provtagningssköterskan så *är det inte de på ALB som jobbar på labbet*. Eh, nej. Hon gick i alla fall och frågade om det gick att göra ett undantag och det gjorde det tack och lov.

Malte ville nämligen inte denna gång ta i armen utan emla, så alternativet hade varit att vi hade fått komma tillbaka dagen efter. Inte hela världen, men skönt att det löste sig. Något har ändrats på vägen, även om de säger att så är fallet. Nästa gång får vi helt enkelt emla i armvecket.

Frisyr, cykel och stick

En annan stor grej som hänt i Maltes liv är att han lärt sig cykla. Han cyklar mer än gärna till förskolan nu och är så stolt. Dock ville han inte cykla idag, hjälmen skulle ju förstöra hans frisyr. Gullunge!

Imorgon ska vi gå och ta stick i fingret och klumpen i magen är där som vanligt. Tänk om.

Lockar

Idag var vi hos frisören och både Malte och Agnes fick nya höstfräscha frisyrer. Malte valde att göra en radikal förändring. Lockar bort! Så nu fick han äntligen sin efterlängtade tuppkam och han var väldigt noga med att det skulle rakas i nacken.

Jag tycker att barnen själva ska få bestämma hur de vill ha sitt hår. Men jag måste erkänna att jag försökte få honom att behålla lite lockar. Men jag förstår honom. Det är ett väldigt tjat om hans lockar och många är de som velat känna på dem.

Fin är han i alla fall. Med eller utan lockar. Med eller utan hår.

Skolstart

Jag har mycket att säga men orkar inte samlar ihop mig för att formulera mig fullt ut. Kommer bara på ytliga inlägg. Ytliga men viktiga för mina barn. 7-åringen har börjat riktiga skolan, stort. Och idag startade äntligen nybörjarkursen i simhopp som hon har laddat för i ett och ett halvt år. Denna tjej är speciell. Och 5-åringen är nu storbarn på dagis. Och nästa höst börjar han i skolan. Va?