Frisyr, cykel och stick

En annan stor grej som hänt i Maltes liv är att han lärt sig cykla. Han cyklar mer än gärna till förskolan nu och är så stolt. Dock ville han inte cykla idag, hjälmen skulle ju förstöra hans frisyr. Gullunge!

Imorgon ska vi gå och ta stick i fingret och klumpen i magen är där som vanligt. Tänk om.

Lockar

Idag var vi hos frisören och både Malte och Agnes fick nya höstfräscha frisyrer. Malte valde att göra en radikal förändring. Lockar bort! Så nu fick han äntligen sin efterlängtade tuppkam och han var väldigt noga med att det skulle rakas i nacken.

Jag tycker att barnen själva ska få bestämma hur de vill ha sitt hår. Men jag måste erkänna att jag försökte få honom att behålla lite lockar. Men jag förstår honom. Det är ett väldigt tjat om hans lockar och många är de som velat känna på dem.

Fin är han i alla fall. Med eller utan lockar. Med eller utan hår.

Skolstart

Jag har mycket att säga men orkar inte samlar ihop mig för att formulera mig fullt ut. Kommer bara på ytliga inlägg. Ytliga men viktiga för mina barn. 7-åringen har börjat riktiga skolan, stort. Och idag startade äntligen nybörjarkursen i simhopp som hon har laddat för i ett och ett halvt år. Denna tjej är speciell. Och 5-åringen är nu storbarn på dagis. Och nästa höst börjar han i skolan. Va?

Sommar, sommar, sommar

Vi har haft en väldigt bra sommar. Vi har varit på landet från midsommar till helgen före skolstart och gjort typ ingenting. Vilket bl.a ledde till att 3 stackars klematis fortfarande står oplanterade i sina krukor. Men men. Våra tomatplantor är galet stora och vi har basilika till en hel armé.

Barnen har lekt, badat, lekt, lekt lite mer och badat lite mer. Jag funderar på vad mer vi gjort men kommer inte på något. De har gått i pyjamas halva dagen, eller nakna. Det är skönt att vara på landet. Underbart. Hela familjen hade förortsångest inför hemflytten. Ingen ville hem.

Jag har mått skit emellanåt och så stukade jag foten för sex veckor sen och den är fortfarande inte bra. Men, allt kan inte vara perfekt. Men jag tror faktiskt att barnens sommarlov var perfekt. Jag älskar den där ön!

Under ytan

Skräcken för ett återfall ligger där direkt under ytan på mig hela tiden. Olika ljud slänger mig tillbaka två år i tiden, vissa saker Malte säger slänger mig tillbaka i tiden och skräcken sätter klorna i mig.

En ambulanshelikopter flög över ön igår. Flappetiflappetiflopp. Tillbaka till de hemska dygnen på Q62 juli 2012. Regnsmatter mot plåttak. Tillbaka till de hemska två veckorna på Q62 juli 2012. *Mamma jag har ont här, jag har ont här i höften* Bara ren och skär skräck. Jag försöker med min mest neutrala röst fråga om han har ont i huden eller inuti kroppen. Svaret är oklart. Jag tänker på att det är dags att ta blodprov igen. Jag minns det som att vi skulle ta det i början på augusti, Uffe, som antagligen har bättre koll än jag just nu, säger att det är i slutet av augusti. Jag hinner tänka att det är bra, för om han har ett återfall så får vi några veckor till lyckligt ovetande. Samtidigt, om han har fått ett återfall så vill vi ju upptäcka det så fort som möjligt.

Under ytan ligger skräcken ständigt närvarande.

Ny läkare – ny medicin

För en dryg vecka sen var jag på ett nytt ställe hos en ny läkare. Besöket började lite dåligt, för när vi satte oss ner så sa hon att hon läst på i min journal så jag behövde inte berätta allt från början. Ändå började hon med att säga en massa felaktiga saker. Men trots det känner jag stort förtroende för henne, hon verkar veta vad hon pratar om även om hon ibland pratade så fort och drog så snabba slutsatser på det jag sa att jag själv inte hängde med i vad hon sa.

Hon öppnade upp för att jag kanske inte riktigt enbart har den diagnos jag fått utan en annan närsläktad. Den tilläggsmedicin jag börjat äta nu används oftast för den *nya* diagnosen. Som vanligt får jag insättningssymptom, så jag har haft ökad obefogad ångest och varit både tröttare och mer energilös igen. Men redan nu, när jag är inne på min andra vecka känner jag mer energi i alla fall. Men tyvärr mer ångest än jag haft på ett tag. Och det sa den nya läkaren till mig också, att har jag så mycket ångest så är det inte konstigt att jag är trött. Kroppen tycker det är jobbigt med ångest. Men för mig är det en svår avvägning. Jag har medicin för att dämpa ångesten med som jag ska ta vid behov. Dock blir jag väldigt trött av den. Så det är inte så lätt att veta hur jag vill eller ska göra. Jag är så innerligt trött på att vara trött. Trött, trött, trött.

Jag hade även högt blodtryck, något som är en biverkning av Venlafaxinet som jag går på. Jag har aldrig haft högt blodtryck, tvärt om så brukar jag ligga lågt. Hon påpekade att blodtrycket kan gå ner om jag går ner lite i vikt också. Jodå.

Hur ska jag veta vad jag orkar?

Funderar lite framåt och idag. Vad ger mig energi? Vad orkar jag inte med? Vad ger mig ångest? Vad MÅSTE jag orka med?

 

Ensamhet ger energi. Total ensamhet och makt över ljud och aktivitet runt omkring mig.

Hästar ger energi. Att vara med, att borsta, att rida.

Djur ger energi.

 

Jag orkar inte med ljud. Okontrollerat ljud som av barn eller skrammel, affärsljud är otroligt jobbigt. Jag kan inte koppla av på stranden, tvärt om, alla tjoande och tjimmande ger mig ångest och jag vill bara fly.

Jag (som egentligen är en oerhört social människa) orkar inte vara social. Med vissa människor och i vissa sällskap går det bättre men rent generellt får jag ångest av att vara med människor. Ångest av de outtalade kraven.

 

Jag måste orka med mina barn.

Jag måste orka ta över mer i hemmet.

 

Jag har i över ett år funderat och pratat med Uffe om att skaffa en hund till. En valp ger oändligt med glädje och energi men är också mycket krävande och ett stort ansvar. Hur skulle det se ut i slutändan? Skulle det ge + eller -?

Jag har funderat och börjat prata med Uffe om att bli medryttare på någon häst. Det ger energi men är också ett stort ansvar och kommer antagligen att ge ångest innan jag känner hästen och rutinerna i det nya stallet. Skulle det ge + eller – energi? Kanske bäst att få till fler ridlektioner på ridskolan istället.

Det är svårt att veta hur mycket jag orkar och vad som kommer ge positiv energi. Jag behöver energi. Men hur mycket vågar jag *spela* med? Insatsen är hög.