Sjukhusångest

20130722-222104.jpg

Jag börjar få sjukhusångest. Vi vet allt för väl vad det innebär att ligga inne. Q62 som vi ska ligga på nu är som en mellanavdelning mellan den absolut hemska Q80 där man är isolerad och allt är jättehemskt och Q84 där de gjort det så mysigt som det bara går.

Vi kommer behöva dela rum och bara en förälder får sova kvar och det är på de hemska britserna. Och sömnen är katastrofal när jag sover där. Obekvämt, ett halvt öra vaket för att höra Malte och så kommer sjukhuspersonalen in x antal gånger per natt för att kolla Malte, ge medicin, kolla temp och vad det nu kan vara. Hua.

Börjar också planera för vad vi ska ha med för mat till oss vuxna och Agnes. Och reservmat till Malte eftersom sjukhusmaten inte alltid är så rolig. Och reservtorrvaror som hårdbröd och nötter som man får överleva på om Malte får samma tendenser som tidigare, att man inte får lämna rummet utan honom.

Och en massa frågor. Hur ont kommer han ha? Hur kommer han att sova? Sämre pga smärta eller bättre och kanske tom på dagen pga smärtlindring som gör honom dåsig? Hur kommer humöret att vara? Och hur kommer Agnes reagera? Kommer hon alls vilja vara där? Här är lekrummet jättetrist och jag gissar att personalen inte har lika mycket till övers för syskon.

Jag VET att jag kommer slitas isär av att familjen måste delas än en gång.

Svettas som en gris

Ja det gör jag när jag hamnar i, en för mig, stressad situation. Fast inte stressad som man oftast menar med stressad utan en inre stress eller oro ibland förstår jag den inte ens själv.

Som när jag åker till stallet. Jag är inte oroad där, känner mig inte stressad men kroppen reagerar alltid med att jag blir tokvarm och svettas oceaner. Och igår var jag iväg med två vänner på en musikal och sen ett restaurangbesök. Förutom att jag var tvungen att ta en Sobril (lugnande) för att ens orka sitta kvar under första akten, så var jag så varm att det kändes som jag ångade och svettades. Jag känner mig inte sådär jättefräsch kan jag säga. Duschen när jag kom hem var riktigt skön.

Fast egentligen vet jag ju varför jag blir stressad. Det är människor. Ljud. Att inte ha kontroll.

Det är så mycket lättare att gömma sig hemma. Men så mycket tråkigare.

Inskrivning för operation

20130724-222525.jpg

Om två veckor ska operationen, som vi vetat om måste ske sen han opererades 24 juli 2012, bli av. Operationen är för att ta bort de två stagen och de 8 skruvar som sitter i hans ländrygg. Igår var det dags för inskrivningssamtal på Q62. Vi träffade en sköterska som gav oss information och ställde en mängd frågor. Vi träffade läkaren som ska operera Malte och tog ytterligare blodprov. Och fikade.

Vad vi fick reda på som vi inte redan visste var följande:
* Den aktiva delen av operationen tar ca en timme.
* Nerverna kommer inte att röras utan *bara* muskler som ska flyttas för att nå stagen och skruvarna.
* Malte kommer att ha mycket ont efter operationen
* Han kommer behöva ligga inne 3-4 dagar efter operationen pga smärta och operationssåret
* Han kommer behöva vara hemma från dagis 2-3 veckor efter operationen pga smärtan
* Han kommer inte bli mer rörlig i ländryggen
* Nervsmärtorna kommer varken bli färre eller fler pga denna operation (se punkt 2)
* Ärret på ryggen kommer bli längre än det är idag

Det ska bli skönt att bli av med de där stagen, skönt att slippa känna dom genom hans hud. Kanske försvinner hans onda i ryggen också, vi hoppas det.

Om allt går som det ska är det dags den 26 november.

20130724-222525.jpg

Det är dessa stag och åtta skruvar som ska opereras ut ur hans lilla rygg.

Obeskrivligt trött

Jag är trött. Jag har inte haft så mycket ångest men varit trött. Men även haft energi. Som jag överanvänder vilket gör att jag helt plötsligt blir som en våt fläck. Idag var jag bara tvungen att vila en stund på soffan innan jag hade tänkt åka och handla en ny ridhjälm, men, jag somnade och kom inte iväg. Jag är så obeskrivligt trött på det här.

Klart dom ska ha glass!

Malte klarade MR:en med glans. Han hade svårt att ligga still första gången så de fick avbryta några gånger så sammanlagt låg han på britsen i röret i en timma. Alltså, vilken kille han är! Gång två fick han Klonidin som han somnade gott på. Så gott att han inte ens märkte när de tog bort nålen i armvecket på honom.

Sen var tydligen inte allt sant som jag skrev i förra inlägget om mr. Första gången var han tvungen att vara fastande 4 timmar innan tiden och gång två var de visst tvungna att sätta nål, tydligen ska kontrastvätska in. Har jag aldrig haft en aning om.

Har varit och tagit blodprov också, och som de senaste gångerna så måste de ta i armvecket istället för det lilla sticket i fingret som har fungerat i 1,5 år. Så irriterande! För på ALB säger de att de inte har begärt mer blod eller annorlunda prover och på HS provtagning säger de att de måste ha mer blod. Malte valde denna gång att inte ta bedövningssalva för han tycker det är jobbigare att ta bort det plåstret än att stå ut med sticket. Tappra unge!

Efter VARJE provtagning har han erbjudits något ätbart från Pressbyrån. I början var det sommar så det blev glass, vilket sen övergick till korv som sen blev korv och en chokladkaka vilket vi dragit ner till korv igen nu när han inte är sjuk längre och igår, så ville han ha glass. Agnes var med, det var måndag och klockan var 8.05 och vi var på väg till dagis och skola. Men herre gud, klart mina fina ungar ska ha glass. Måndag eller inte.