Jag minns inte

De här veckorna sen jag fick veta att min pappa dött har varit omtumlande. Förutom att jag varit in i märgen trött, sovit mycket mer, har jag nu märkt att jag missat en mängd saker, ungefär så där förvirrad som jag var när Malte blev sjuk. Jag har missat att hämta ut ett paket på posten, så länge att det returnerades till avsändaren, det har aldrig hänt förut. Jag har missat en räkning och fått påminnelse, glömt låsa bilen, glömt att jag bryggt kaffe. Och nu glömt vad jag glömt. För det är fler saker men jag minns inte.

MR utan sövning

Malte sövs varje gång han ska göra en mr, det gör man normalt med barn upp till 7 år. Att sövas är alltid omständigt och en risk och extra riskabelt för Malte eftersom han är överkänslig för syrgas pga en av cellgifterna (bleomycin) han fick. Det är extra viktigt för Malte också att inte vara det minsta förkyld eftersom svullna och irriterade slemhinnor gör att behovet av syrgas ökar. Så vi har varit tvungna att skjuta upp hans mr-tider massor med gånger.

Han har redan gjort så många mr att jag tappat räkningen men han kommer att behöva göra många fler, så idag ska han på studiebesök i mr-rummet på ALB och få provåka, samt hoppas jag, få höra det höga ljudet som alltid blir vid en mr. Sen har vi två tider de närmaste två veckorna för att genomföra hans mr i vaket tillstånd. Tyvärr två gånger eftersom de röntgar så mycket på honom så de känner att de behöver dela upp det på två tillfällen.

Men vi slipper göra en narkosbedömning varje gång, Malte slipper fasta, slipper sövning, slipper sätta infart, slipper kladda med ”fågelbajset” (bedövningssalvan), slipper jobbigt uppvak, slipper jobbigt komma-igång-igen efter sövningen, slipper ligga kvar på avdelningen tills han kissat och börjat äta och slipper ta upp en plats på den överansträngda barncancermottagningen. Slipper en hel mängd saker.

Håll nu tummarna bara att unge herr Malte accepterar det hela.

Min pappa är död

Min pappa har dött. Cancer.

Omständigheterna före och efter hans död har påverkat mig mycket och jag har mått väldigt dåligt sen jag fick veta att han dött. Begravningen var i fredags och på något sätt sätter den punkt för den första chocken och den första sorgeperioden. Men jag är inte på långa vägar klar med min sorg.

Det är så många sorgligheter i hela den här historien med mig och min pappa. Och så många svek från för många. Det känns som om det är mer än jag kan hantera.

Kanske berättar jag hela historien någon gång. Kanske. Funderar i alla fall på att skriva ner allt så att mina barn kan läsa när de blir äldre.

En icke-person

Det finns/borde finnas en person i mitt liv. Men hen finns inte där. Jag har fått höra att jag ska försöka skapa ett avstånd för att skydda mig själv. Jag har inte vetat hur jag ska göra.

För ett tag sen hörde jag någon (på radio?) prata om att de hade en icke-person i deras liv eller om det var så att de hade sett till att hen blivit en icke-person.

En ny och spännande benämning för mig. Icke-person. Och när jag tänkte efter så har personen jag försökt skapa ett avstånd till blivit en icke-person i mitt liv. Hur det gått till vet jag inte riktigt, kanske är det lite så *out of sight – out of mind*.

Kanske rasar allt ifall icke-personen klampar in i min sfär igen. Kanske. Men jag är trött på att tömmas på energi om och om igen pga henom. Så kan jag fortsätta känna att hen är en icke-person så är jag en vinnare.

Packa ur ryggsäcken

Senast jag var hos (den nya) läkaren pratade vi om terapi. Hon tyckte jag var i stort behov av terapi och skulle se om det gick att prioritera mig. Hon tyckte dock inte att jag i första hand var i behov av KBT-terapi utan ville nog gräva lite bakåt också.

Jag var skeptisk, jag känner att jag grävt klart i det förflutna och vill istället ha verktyg att hantera mina tankar, ångest och andra problem i vardagen. Men efter hennes liknelse är jag beredd att hålla med henne.

Hon liknade det vid att jag bär på en jättetung ryggsäck. Antingen lär de mig att bära den jättetunga ryggsäcken eller så hjälper de mig att packa ur jättetunga ryggsäcken den för att sen hjälpa mig att bära det som blir kvar i ryggsäcken. Låter klokt men det låter också jättejobbigt. Men i längden, antagligen bra att göra.

Denna eviga trötthet

Jo, det var några jobbiga dagar förra veckan. Jag var i en miljö som var stökig och ljudnivån var jobbig att hantera . Dock var jag förberedd så jag hade planer för att hantera detta, bla öronproppar och tid för att dra mig tillbaka helt eller delvis. Det var få måsten dessa dagar och ångesten höll sig faktiskt borta. Väl hemma igen kommer det välkända trycket över bröstet tillbaka, alla måsten, alla krav. Tvätten, stöket, dammråttorna. Högarna på köksbordet. En telefon som inte funkar som den ska. Och i min kalender är alla aktiviteter jag själv lagt in borta.

Igår sov jag så länge att jag faktiskt inte vågar säga hur länge. Och ändå längtade jag resten av dagen efter kvällen och efter att få gå och sova igen. Idag har jag lämnat barnen på dagis och i skola. Tvättat och hängt en tvätt, den andra får vänta i maskinen, orkar inte just nu. Egentligen vill jag bara lägga mig och sova. Men jag vill inte sova på dagen. Så istället blir jag sittande i soffan. Trött.