En icke-person

Det finns/borde finnas en person i mitt liv. Men hen finns inte där. Jag har fått höra att jag ska försöka skapa ett avstånd för att skydda mig själv. Jag har inte vetat hur jag ska göra.

För ett tag sen hörde jag någon (på radio?) prata om att de hade en icke-person i deras liv eller om det var så att de hade sett till att hen blivit en icke-person.

En ny och spännande benämning för mig. Icke-person. Och när jag tänkte efter så har personen jag försökt skapa ett avstånd till blivit en icke-person i mitt liv. Hur det gått till vet jag inte riktigt, kanske är det lite så *out of sight – out of mind*.

Kanske rasar allt ifall icke-personen klampar in i min sfär igen. Kanske. Men jag är trött på att tömmas på energi om och om igen pga henom. Så kan jag fortsätta känna att hen är en icke-person så är jag en vinnare.

Packa ur ryggsäcken

Senast jag var hos (den nya) läkaren pratade vi om terapi. Hon tyckte jag var i stort behov av terapi och skulle se om det gick att prioritera mig. Hon tyckte dock inte att jag i första hand var i behov av KBT-terapi utan ville nog gräva lite bakåt också.

Jag var skeptisk, jag känner att jag grävt klart i det förflutna och vill istället ha verktyg att hantera mina tankar, ångest och andra problem i vardagen. Men efter hennes liknelse är jag beredd att hålla med henne.

Hon liknade det vid att jag bär på en jättetung ryggsäck. Antingen lär de mig att bära den jättetunga ryggsäcken eller så hjälper de mig att packa ur jättetunga ryggsäcken den för att sen hjälpa mig att bära det som blir kvar i ryggsäcken. Låter klokt men det låter också jättejobbigt. Men i längden, antagligen bra att göra.

Denna eviga trötthet

Jo, det var några jobbiga dagar förra veckan. Jag var i en miljö som var stökig och ljudnivån var jobbig att hantera . Dock var jag förberedd så jag hade planer för att hantera detta, bla öronproppar och tid för att dra mig tillbaka helt eller delvis. Det var få måsten dessa dagar och ångesten höll sig faktiskt borta. Väl hemma igen kommer det välkända trycket över bröstet tillbaka, alla måsten, alla krav. Tvätten, stöket, dammråttorna. Högarna på köksbordet. En telefon som inte funkar som den ska. Och i min kalender är alla aktiviteter jag själv lagt in borta.

Igår sov jag så länge att jag faktiskt inte vågar säga hur länge. Och ändå längtade jag resten av dagen efter kvällen och efter att få gå och sova igen. Idag har jag lämnat barnen på dagis och i skola. Tvättat och hängt en tvätt, den andra får vänta i maskinen, orkar inte just nu. Egentligen vill jag bara lägga mig och sova. Men jag vill inte sova på dagen. Så istället blir jag sittande i soffan. Trött.

Rafs rafs rafs

*rafs rafs rafs* Mamma det kliar så mycket hääääär, jättemycket. Jag kommer inte kunna sova. *rafs rafs*

Säkert ett myggbett eller lite kli efter dagar med småfuktiga badbyxor på. Men i min värld kliar han ungefär där hans huvudtumör satt eller där den skulle ha suttit om hans cancer hade betett sig som i böckerna.

Lite magisk kräm avhjälpte kliandet och han har inte sagt något mer om det. Men jag längtar till MRen som ska vara om någon vecka eller två.

Tjuvkik

Kikar på information om den medicin jag eventuellt ska börja med,

Det kan dröja upp till ett år innan man har uppnått full effekt.

Det kan dock i vissa fall ta ett till två år innan en stabilisering och normalisering av stämningsläget inträder.

Viktökning är inte ovanligt.

Vanliga biverkningar är lös avföring, darrningar i händerna, lätt illamående, trötthetskänsla i armar och ben och stora urinmängder. Även akne kan förekomma samt påverkan av sköldkörtelfunktionen.

Jolly good!

Läser också:

En depression brukar orsaka mycket lidande medan den pågår. Idag kan den ofta behandlas framgångsrikt med mediciner och/eller psykoterapi. Dock måste man tänka på att behandlingen kan ta lång tid.

Viktigast av allt:

Många blir helt symtomfria.

Finaste hunden

IMG_1336

Veterinärbesök igen för Atlas. Han är trött, flåsar vid promenader, vill ibland inte ens gå på promenad, bjuder aldrig upp till lek, vill bara kela, kela, kela. Veterinären konstaterar att han fortfarande har ont i tassarna av artrosen, trots att sprutkuren bara var för 1,5 månad sen, så han får en spruta till. Sprutan innehåller tydligen mest glukosamin vilket han fått i maten sen över ett år tillbaka, kanske två. Kanske fungerar dessa sprutor inte så bra ändå.

De tog även blodprov denna gång pga hans trötthet. Svar imorgon. Men de sa att gamla hundar har svårare att hantera värmen, och värme har Atlas aldrig tyckt om. Hoppas att han piggar på sig nu med nya sprutan och med sjunkande utetemperaturer. Håll tummarna för vår fina 10-åring!

Ångest, ladda, sova.

Mysig utflykt förra torsdagen med vännen J och våra två söner som är bästisar. Vi åkte till ett soligt Nynäshamn, shoppade på affären Medvetna presenter (http://www.medvetna.se), lunchade, lekte i lekpark och åt en massa god glass. Men ångesten stod mig upp i halsen på vägen hem.

Fredagen var en dålig dag, jag sov mitt på dagen för första gången på mycket, mycket länge. Tur att Malte kunde vara på kontoret med pappan och kolla på fotboll på datorn. Vi åkte till landet när Agnes slutade skolan. Lördagen var en riktig skitdag. Ångest, ångest, ångest och jag förstod inte alls varför. Tog atarax på atarax på atarax. Framåt kvällen lugnade det ner sig men släppte helt gjorde det inte förens på söndagen. Och i solens sken grävde jag, flyttade växter, flyttade jord och njöt. Jag älskar, älskar, älskar att ha energi! Go to hell ångest!

På måndag hade jag läkarbesök igen. Med en ny läkare. Igen. Bla bla bla, oj, varför har de sagt så. Oj, varför ändrade de medicinen så? Tror du verkligen att KBT är rätt för dig? Hur känns det egentligen? Om detta händer, vad händer med dig då? Vi ger denna medicin minst fyra veckor till, annars kanske vi måste byta. Igen. Du behöver verkligen terapi. Jag ska prioritera dig.

Jag toksomnade på soffan när jag kom hem.

Tisdag en okej dag.

Onsdag gick jag på mammografi och passade på ett utmana mig själv lite och stannade i centrumet och gick i lite affärer. Till sist gick det inte längre och jag åkte hem. Ångest, ångest, ångest. Laddade för ridningen i ett par timmar. Tog ett litet vitt piller till hjälp. I stallet kändes det bra. Fick rida min prinsessa och det gick hyffsat. Viktigast är dock att få gosa med häst och att få sitta på häst. Och mina fina ridkompisar. Imorgon ska pappan lämna kidsen på morgonen (=sovmorgon för mig) och jag har inget inbokat på hela dagen. Bara vila upp mig inför helgen som är rätt uppbokad. Roliga saker men bara för att det är roligt betyder det inte att det är ångestfritt. Tyvärr. Så jag behöver ladda. Och det ska jag göra imorgon.